Ronnie Peterson: Örebrosonen som blev F1:s snabbaste utan VM-titel

Ronnie Peterson är Sveriges mest framgångsrika Formel 1-förare genom tiderna. Örebrosonen körde 123 Grand Prix mellan 1970 och 1978, vann tio av dem och blev tvåa i förar-VM både 1971 och 1978. Han kallades Superswede, räknades under hela 1970-talet som den snabbaste föraren i F1 och dog den 11 september 1978, dagen efter en startkrasch vid Italiens Grand Prix på Monza.

Ronnie Peterson
Fullständigt namn	Bengt Ronnie Peterson
Född	14 februari 1944 i Örebro
Död	11 september 1978 i Milano, 34 år gammal
Aktiv i Formel 1	1970–1978
Stall	Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing, March, Lotus, Tyrrell
Lopp och segrar	123 Grand Prix, 10 segrar, 26 pallplatser
Pole position och snabbaste varv	14 pole positions, 9 snabbaste varv
Bästa VM-placering	Tvåa 1971 och 1978

Vem var Ronnie Peterson?

Bengt Ronnie Peterson föddes på alla hjärtans dag 1944 i Almby i Örebro. Pappa Bengt var konditor men hade ett stort tekniskt intresse och byggde bilar åt sönerna i garaget hemma. Mamma Maj Britt skötte en tid sonens ekonomi. Innan racingen tog över arbetade Ronnie som bilmekaniker och maskinmontör.

Han var känd för sin djärva körstil: gasen i botten och bilen på tvären genom kurvorna. Både publiken och kollegorna i depån tyckte om honom, och han blev en hjälte i Örebro utan att förändras särskilt mycket på vägen.

Racingen före F1: från gokart till Formel 3 och Formel 2

Som så många proffs började Peterson i gokart, klassen där nästan alla racerförare tar sina första varv. Han fick inte tävla förrän han fyllt 18, men tog då en andraplats i SM redan första säsongen. Året därpå, 1963, blev han svensk mästare i klass D, 1964 vann han SM i klass A och 1965 i klass C. I gokart vann han även EM 1966.

Samma år gick han över till Formel 3 i SWEBE, en bil som pappa Bengt byggt i Örebro tillsammans med Sven Andersson. Den räckte inte hela vägen, så Peterson bytte till en Brabham och sedan till en italiensk Tecno. Med Tecno vann han svenska mästerskapet i Formel 3 både 1968 och 1969. 1969 vann han också Formel 3-loppet på gatorna i Monaco, som kördes som förlopp till Monacos Grand Prix, och tog EM-titeln i Formel 3.

Även efter klivet upp till F1 körde han vidare i de lägre klasserna, vilket var vanligt på den tiden. 1971 blev han europamästare i Formel 2 för March.

F1-debuten med March

Ronnie Peterson debuterade i Formel 1 i Monacos Grand Prix 1970 med en March 701 från Colin Crabbes privatstall Antique Automobiles. Budgeten räckte till minimal testning, men han slutade sjua och var den enda Marchföraren som gick i mål.

Inför 1971 flyttade han till Marchs fabriksstall och tog fem andraplatser. Det räckte till en andraplats i VM bakom Jackie Stewart redan under hans andra säsong. Samma år vann han sexttimmarsloppet på Watkins Glen i sportvagns-VM i en Alfa Romeo. Efter ett tyngre 1972 var tiden i March över.

Lotus-åren: Colin Chapman och de första segrarna

1973 skrev Peterson kontrakt med Colin Chapmans Team Lotus, som stallkamrat till den regerande världsmästaren Emerson Fittipaldi. Chapman gillade svenskens aggressiva körstil. I Lotus 72 tog Peterson nio pole positions den säsongen, och den första segern kom i Frankrikes Grand Prix på Paul Ricard. Därefter vann han även i Österrike, Italien och USA. Dålig tillförlitlighet gjorde ändå att det bara blev en tredjeplats i VM.

Samma år fick Sverige sitt första F1-lopp, på Anderstorp, och Peterson tog pole position och slutade tvåa på hemmaplan.

1974 tog Lotus fram Lotus 76, men bilen blev ett misslyckande som både Peterson och stallkamraten Jacky Ickx ogillade. De gick tillbaka till den äldre Lotus 72, och i den vann Peterson tre lopp till: Monaco, Frankrike och Italien. 1975 var den gamla bilen för omodern och säsongen blev svag.

Tillbaka i March och sexhjulingen hos Tyrrell

Efter första loppet 1976 lämnade Peterson Lotus och återvände till March. Året blev fullt av tekniska problem, men i March 761 vann han Italiens Grand Prix på Monza.

1977 körde han för Tyrrell i den sexhjuliga Tyrrell P34B. Bilen var svår att få ordning på och Peterson bröt de fyra första loppen. Enda pallplatsen blev en tredjeplats i ett regnigt Belgiens Grand Prix, och han slutade fjortonde i VM.

1978: Lotus 79 och rollen som tvåa bakom Andretti

Till mångas förvåning lämnade han Tyrrell och gick tillbaka till Lotus inför 1978, nu som andreförare bakom Mario Andretti. Stallets Lotus 79 var den första riktigt framgångsrika bilen som byggde på markeffekt, och Lotus dominerade säsongen.

Peterson vann Sydafrikas Grand Prix med en omkörning av Patrick Depailler på sista varvet, och Österrikes Grand Prix från pole position. Paret tog fyra dubbelsegrar, alla med Andretti först, och Peterson följde ofta stallkamraten tätt i mål. Det väckte spekulationer om stallorder, men själv avfärdade han dem och sa att Andretti helt enkelt varit snabbare. Inför 1979 hade han redan skrivit kontrakt som försteförare för McLaren.

Sista loppet: vad hände Ronnie Peterson på Monza 1978?

Helgen före Italiens Grand Prix 1978 började illa. Peterson kraschade sin Lotus 79 på träningen, och reservbilen var byggd för Andretti och för trång för den längre svensken. Han fick därför köra fjolårets Lotus 78 och startade från femte rutan.

Starten den 10 september gick för tidigt för bilarna längre bak, och fältet pressades ihop inför första kurvan. Riccardo Patrese trängde sig in framför James Hunt, Hunts McLaren touchade Petersons Lotus, och den for in i räcket och fattade eld. Hunt, Clay Regazzoni och Patrick Depailler drog ut honom ur den brinnande bilen. Han var vid medvetande men hade svåra benskador, och röntgen visade omkring 27 frakturer.

På sjukhuset i Milano opererades han för att stabilisera benen. Under natten drabbades han av fettemboli, och på morgonen den 11 september 1978 dödförklarades Ronnie Peterson. Mario Andretti säkrade världsmästartiteln i samma lopp, och Peterson blev postumt tvåa i VM. Patrese och tävlingsledaren åtalades i Italien men friades 1981.

Begravningen hölls i Örebro, och bland bärarna fanns James Hunt, Niki Lauda, Emerson Fittipaldi, Jody Scheckter, John Watson och Gunnar Nilsson. Han ligger begravd på Almby kyrkogård, nära föräldrahemmet.

Arvet efter Superswede

Svenska Bilsportförbundet bildade Ronnie Petersons minnesfond i oktober 1978, och den delar fortfarande ut stipendier till unga förare. När förbundet fyllde 75 år 2011 röstades han fram till Sveriges störste racerförare genom tiderna, och han räknas ofta som en av de bästa F1-förarna som aldrig blev världsmästare.

I Almby står en staty av honom som avtäcktes 2003, och 2017 hade dokumentärfilmen Superswede premiär. Marcus Ericsson körde med en hjälm i Petersons färger i Monacos Grand Prix 2014 och bar en liknande hjälm när han vann Indy 500, loppet där segraren dricker mjölk, 2022. Där blev Ericsson den andra svenska segraren efter Kenny Bräck, som vann Indy 500 1999.

Mer om Ronnie Peterson

Familjen

Peterson gifte sig 1975 med Barbro Edwardsson, och samma år föddes dottern Nina. Barbro avled 1987, 40 år gammal, och ligger begravd i familjegraven i Örebro. Dottern, i dag Nina Kennedy, öppnade 2008 ett Ronnie Peterson-museum i Örebro, som stängde året därpå.

Varför försvann Sveriges Grand Prix?

Loppet på Anderstorp var starkt förknippat med Peterson. Efter hans död kördes inget mer Sveriges Grand Prix i Formel 1.

Hur han bröt mönstret i F1

Peterson ses som en av de få svenskar som verkligen slogs i toppen av Formel 1. Ingen svensk har sedan dess kommit i närheten av hans meritlista, och därför jämförs varje ny svensk talang fortfarande med honom.

Bild: Koen Suyk / Anefo / Wikimedia Commons, public domain (CC0).